BILDEN AV ÖSTERLEN
Landskapsmålarna gav provinsen identitet




STENSHUVUDS NATIONALPARK, SANDHAMMARENS STRÄNDER, Havängsdösen, Ales stenar, Kiviks marknad, Simrishamn... Sommargäster från när och fjärran vallfärdar idag till sydöstra Skåne med dess pittoreska fiskelägen, "sydländska" äppelodlingar och öppna landskap.
Turistbroschyrernas Österlen har blivit ett sommarsvenskt begrepp doftande av rapsfält, solsken och salta vågor.
Men kommer det att överleva?
Har sydöstra Skåne någon framtid i dessa jordbruksnedläggelsernas och fiskerestriktionernas tider? Kan provinsen Österlen bli annat än ett sommarland, ett fritidssamhälle i periferin, en döende utkantsregion i morgondagens Europa?
Jag tror det.

Här bor idag fler yrkesverksamma kulturarbetare per kvadratkilometer än någon annanstans i Sverige: konstnärer, konsthantverkare, musiker och tonsättare, författare, dramatiker, regissörer, scenografer, filmare, fotografer, journalister, formgivare... Här finns konstgallerier i avstyckade gårdar och nedlagda skolor, här finns teatersällskap och filmbolag, grafikverkstäder och fotoateljéer. Här finns Östra Skånes Konstnärsgille vars konstvecka med öppet hus i hundratals ateljéer varje påsk förorsakar trafikstockning i halva Skåne.

Kulturen håller på att bli en ekonomisk tillväxtfaktor, en ny basnäring på Österlen, vilket också politikerna i Simrishamns kommun har börjat inse.

Därför: om det är sant att vi är på väg in i ett informationssamhälle där kapitalet utgörs av kunskap, kreativ kompetens och kulturella kontaktnät är jag övertygad om att Österlen har goda utsikter att bli en framtidsregion i Sverige.

Och i så fall beror det i hög grad på konstnärerna, de gamla friluftsartisterna, de fria provinsialisterna, landskapsmålarna som placerade Österlen på kartan.


Det var konstnärerna som "upptäckte" Skånes sydöstra hörn. Det var de som skapade bilden av Österlen och därmed embryot till en ny sorts regional identitet.

Riktigt hur det gick till är inte utrett och kommer väl aldrig att bli riktigt klarlagt, men processen startade tidigt, redan innan det vackra namnet kommit i bruk. När Vilhelm Ekelund och andra poeter besjöng Österlen gjorde de det med hjälp av konstnärernas palett. Som Anders Österling när han skildrade Östersjöns "koboltblåa strålglans" utanför Stenshuvud i prosaboken "Horisonter" 1939. eller Theodor Tufvesson när han beskrev Kivik i boken "Herremän, bönder och andra" 1938:

Här blommar ännu idyllen intim och oberörd i krokiga gator och gränder, i gärdesinhägnade täppor, i trevna förstukvistar och röda korsvirkeshus... Och i fonden står alltid havet, östersaltet, som man bara förnimmer det här, baltiskt blått. Och inåt landet reser sig ett landskap i mäktiga linjer, höga, vågande åsar med något av forntidsskönt och hedniskt över sig.

I själva verket rymmer de korta raderna ett koncentrat av hela landskapet, detta särpräglade men lite avsides belägna hörn av Skåne som inte minst just genom Theodor Tufvesson blev känt för en större allmänhet under namnet Österlen.

Konsten har historisk hemortsrätt på Österlen, den ingår som en självklarhet i kulturlandskapet och människornas medvetande. Det finns en kontinuitet från forntidens hällristningar och medeltidskyrkornas kalkmålningar över folkdräkter och silversmycken, allmogevävnader och målade kistor till Carl August Ehrensvärds egensinniga tuschteckningar, "gåramålarnas" naiva tavlor och Frans Lindbergs folklivsinteriörer.

Men själva landskapsbilden är senare. Den börjar målas först på 1880-talet.

Då kommer Karl Aspelin tillbaka hem efter studier i Stockholm, Köpenhamn och Paris och bosätter sig för gott i Kivik. Han är genremålaren som blev impressionist och likt en österlensk Carl Larsson samlade vänner och kollegor från akademin och Konstnärsförbundet omkring sig i Villa Solbacken med utsikt över Hanöbukten och ateljé i tidstypisk stil. "Kiviksskolan", Österlens första konstnärskollektiv, lät tidigt tala om sig också i huvudstadspressen. Bland de mer namnkunniga som hälsade på hos Aspelin märktes, åtminstone om man får tro legendbildningen, Zorn och Liljefors.

Till de mer frekventa gästerna i Kivik hörde hur som helst Per Gummesson, en annan av infödingarna, som en regnmulen höstdag 1907 porträtterades av Aspelin stående framför utomhusstaffliet i sliten rock och jägarhatt med kladdig palett, lyftad pensel och glödande cigarr framstickande ur Nietzsche-mustaschen - en anslående bild av friluftsmålaren i aktion.


Friluftsmålaren.
Per Gummeson,
porträtterad av
Karl Aspelin 1907.
Tomelilla Konstsamling.
Men det krävdes mer för att skapa en trend.

Fram på 20-talet arrangerade järnhandlaren och konstmecenaten Yngve Andrén i Tomelilla med hjälp av bland andra Theodor Tufvesson och konstnären Bror Ljunggren en konstutställning som skulle få stor betydelse för den regionala konstutvecklingen och marknadsföringen av Österlen som bild och begrepp. De samlade ihop de bästa av traktens konstnärer och lyckades få Milles och Kylberg att agera dragplåster. evenemanget blev succéartat: femtusen besökare kom till Tomelilla. Österlenkonsten hade blivit ett begrepp.

Andréns mecenatskap och utställningsverksamhet resulterade 1924 i en permanent konstsamling, idag omfattande 500 verk och fram till slutet av 1990-talet inrymd i Tomelilla Konsthall, byggd 1965. Det är den största och mest heltäckande samlingen av äldre Österlenkonst. Idag är samlingen magasinerad, men urval visas då och då. Mer information: Stiftelsen Tomelilla Konstsamling. Samlingar av Österlenkonst finns dock även på Konstmuseet i Ystad och på Österlens Museum i Simrishamn.

Den entreprenörsroll Yngve Andrén spelade i Tomelilla gestaltades för Simrishamns del av direktör Gösta Ehrnberg på stadens läderfabrik. Det är till stor del hans förtjänst att också Simrishamns kommun idag har en omfattande samling Österlenkonst, deponerad i skolor, sjukhem och andra offentliga lokaler. De djärva planer på en större österlensk konsthall som länge dryftats i Simrishamn - någonting i stil med Louisiana i Danmark eller den nya stora konsthallen på Bornholm - kan även de i sin ursprungliga form härledas tillbaka till den framsynte Ehrnberg.

Möjligen var det också Gösta Ehrnberg som såg till att prins Eugen kom till Österlen på 30-talet. Han vistades där varje sommar under så gott som hela decenniet och återkom regelbundet fram till sin död 1947. När han inte bodde i Wiklandska villan i Kivik bodde han på Hotel Svea i Simrishamn, i det så kallade "prinsarummet", ett hörnrum med utsikt mot Hanöbukten och Stenshuvud. Han färdades genom landskapet i en stor svart cabriolet med privatchaufför och registreringsnummer A8. Ofta satt han i bilen och målade. Många äldre Österlenbor minns honom.


Målarprinsen.Prins Eugen i arbete vid
avtagsvägenfrån Rörum till Kulla.
I bakgrunden bil och chaufför.

Men "målarprinsen" var inte bara föremål för lokal legendbildning. Hans tavlor exponerades på grund av hans samhällsställning mer än andras och han bidrog därigenom effektivt till spridandet av Österlenbilden i Sverige. Mycket av det bästa han gjorde dessa år är också motiv från Österlen: Brösarps backar, Verkeåns dalgång, kullarna vid Rörum. en del av dessa verk finns sedan gammalt på Torups slott på Österlen. (Prinsens landskapsmåleri uppmärksammades 1995 i en stor utställning på Christinehofs slott: ett trettiotal verk av vilka hälften inte visats offentligt förut.) För prins Eugen, liksom för många andra av de österlenska landskapsmålarna, innebar vistelsen på Österlen en befrielse. Det insmickrande, romantiska dekormåleriet ersattes med frisk realism. Verkligheten kom närmare. Målningarna blev kraftfullare, penselföringen säkrare.


Vitemölla.
Målning av Prins Eugen 1931.

Det mesta av landskapsmåleriet från Österlen ryms inom perioden 1880-1945, med en efterklang förnimbar fram på 60-talet. I någon mån kan det kanske sägas ha fått en renässans under 80-talet, men det är en annan historia. Under ett drygt halvsekel är åtminstone ett trettiotal framstående konstnärer verksamma här, under krigsårens påtvungna isolering avsevärt fler: enbart i det lilla fiskeläget Vik bodde tidvis ett sextiotal målare. Till de mer bofasta provinsialisternas inre krets hörde utöver de redan nämnda exempelvis Anders Trulsson, Svante Bergh, Johan Johansson, Henry Mayne, Gerhard Wihlborg, Edvin Ollers, Ellen Trotzig, Albert Krüger, Richard Björklund och Frans Berg.


Söndag i Löderup.
Målning av Johan Johansson.
Tomelilla Konstsamling.

De flesta är relativt okända utanför Österlen och Skåne, men flera nådde efterhand vidare berömmelse och några - i synnerhet Henry Mayne och Ellen Trotzig - har kanske uppmärksammats på allvar bortom provinsens gränser först på senare år. Mayne ägnades en stor retrospektiv utställning i samband med invigningen av Tjörnedalagårdens konsthall i Baskemölla för en del år sedan. Ellen Trotzig var en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen "Den otroliga verkligheten" på Waldemarsudde 1994. I mars 2003 visar Tjörnedala en ny samlingsutställning med verk av Ellen Trotzig, och samtidigt utkommer en bok om henne av Birgit Rausing.

Österlenkonstnärerna tillhör skilda generationer - Aspelin var född 1857, Björklund och Wihlborg 1897. Stilistiskt är de olika. De bildar ingen skola; det uppstår aldrig någon "Österlenism".

Men det finns en bestående Österlenbild etsad i våra hjärtan, ett emblem, en ikon - och det var de som skapade den. Det var de som lärde oss se Österlen. Och med "oss" menar jag då både Österleningarna själva och den med Österlen obekanta stockholmspublik som på gallerierna i huvudstaden lärde sig känna igen och uppskatta det sydostskånska landskapets särart.


Slättlandskap.
Målning av Gerhard Wihlborg 1934.
Tomelilla Konstsamling.

Själv växte jag upp med Edvin Ollers, Henry Mayne, Bror Ljunggren och andra på väggen där hemma. Många av Österlenkonstnärerna hade umgåtts i fars föräldrahem i skolhuset på Baskemölla. Jag minns med vilken glädje jag identifierade målningarnas motiv: hamnen med fiskebåtarna, byns husgytter, utsikten mot Stenshuvud. (Det senare motivet, "Stenshuvud från söder", är nog det mest frekventa i Österlenkonsten.) Från 50-talets barndomssomrar på Baske - vi bodde hos Kristina på Norrekrok som förr om somrarna inhyst Ellen Trotzig - minns jag hur jag fascinerades av de då ännu aktiva stafflimålarna på ängen och stranden och i "sträddenas" trånga gatuperspektiv. Jag såg deras målningar växa fram, jag såg dem skapa den värld som omgav mig, som var min. I detta fanns en trygghet och stolthet.

Min närhet till konsten och den bildmässiga prägling den gav var inget exklusivt privilegium, den var många förunnad. Konstnärerna på Österlen må ha kommit utifrån vilket många gjorde och de må ha tillhört en främmande subkultur, men de bodde hos vanligt folk på fiskelägena och umgicks med lokalbefolkningen och deras tavlor hänger fortfarande på väggen i många Österlenhem.


Nå, men varför Österlen? Varför drogs så många målare just hit? Varför återkom de säsong efter säsong tills de slutligen, i varje fall många av dem, blev bofasta?


Mot Stenshuvud.
Målning av Henry Mayne 1924.

Det vanligaste svaret är det "sydländska" ljuset: himlens skiftningar, återskenet från havet, skuggornas blå nyanser, atmosfärens transparenta dis. Många av Österlenkonstnärerna har vittnat om detta. Det framgår ju också tydligt av deras målningar: Bror Ljunggrens jordiska vinterbilder, Albert Krügers vibrerande färgackord, Henry Maynes akvarellistiskt luftiga kolorit, Ellen Trotzigs himmelska ljusdunkel speglat i Hanöbuktens vågor en sommarkväll när regnet upphört... Finns det en gemensam nämnare i detta måleri är det just ljuset.


Utsikt från Stenshuvud.
Målning av Ellen Trotzig 1913.
Tomelilla Konstsamling.

Samt, förstås, det som är den givna förutsättningen och utgångspunkten: själva landskapet med dess variationsrikedom, dess allvarsamma och leende skönhet, skogen, slätten, kusten, det böljande hedlandet, de vita sandstränderna avbrutna av klippor och hällar, Stenshuvuds blånande fondkuliss, fiskelägenas hus och båtar, de ensamma gårdarna inåt land; de monumentala dragen, den höga himlen, de öppna perspektiven, höststormens dån över Hanöbukten; men också den lilla världen, de intima miljöerna, binas surr i en lummig trädgårdsvrå.

Lägg därtill sådant mer prosaiskt som att det länge var billigt att skaffa bostad och att störande turistgeschäft saknades. eller den sociala dimensionen: det konstruktiva kamratskapet, den självgenererande kraften i det växande konstnärskollektivet och infödingarnas generositet gentemot främlingarna.

Ty även om många av konstnärspionjärerna var bördiga från trakten - Aspelin från Brösarp, Gummesson från Sandby, Trulsson från Tosterup, Trotzig från Simrishamn (som hon i princip aldrig lämnade) - kom allt fler av Österlenmålarna utifrån, särskilt fram mot 30- och 40-talen. Inte sällan nådde de Österlen via utbildningsvistelser och studieresor i ett sydligare europa, vilket innebar att de betraktade det östskånska landskapet genom italienska, spanska eller franska glasögon. De var främlingar och kunde kanske just därför erfara Österlen som uppenbarelse, en upplevelse att hänge sig åt, en kärlek att förföras av.

Många riksbekanta konstnärer som inte direkt brukar förknippas med Österlen har för övrigt också vistats på Österlen under olika perioder. Futuristen GAN (Gösta Adrian-Nilsson) bodde en tid i Baskemölla. Ivar Arosenius sägs ha hämtat blommorna till sitt beršmda självporträtt med blomsterkrans (1906) frå Vik.


Utsikten mot Stenshuvud.
Målning av Sven Erixon X-et.

Sven Erixon X-et målade på beställning av Gösta Ehrnberg en monumentalmålning med läderfabriken i Österlenlandskapets centrum (nu i Simrishamns rådhus). Arvid Fougstedt avporträtterade 1945 styrelsen för "Föreningen för Fornminnes- och Hembygdsvård i Sydöstra Skåne".


Gammalt har mött nytt. Hembygden har konfronterats med omvärlden. Så har infödda och inflyttade konstnärer på olika sätt bidragit till att fastställa bilden av en provins. Subjektivt och sant gestaltar de platser och miljöer, orter och stämningar. Med tiden blir deras bilder också historiska urkunder, dokument om ett svunnet samhälle, ett förändrat landskap - som Karl Aspelins målningar från sekelskiftet av fiskarna på stranden nedanför det sedermera utplånade Knäbäck, eller Hugo Zuhrs 60-talsmålning av den numera nedhuggna poppelallen vid Rörum, en av dessa ståtliga trädridåer som visserligen inte är ursprungliga i trakten, lika lite som fruktodlingarna, men som liksom dessa i sig koncentrerar mycket av det särpräglade och annorlunda i denna "osvenska" provins.


Sandhammaren.
Målning av Fritz Kärfve ca 1918.

Ytterligare namn skulle kunna nämnas. Många, kanske alla, skulle kunna förankras geografiskt i revir som under årens lopp inmutats med hundratals målningar: Richard Björklund (Brantevik), Frans Berg (Baskemölla), Gerhard Wihlborg (Löderup), Tora Vega Holmström (Kåseberga), Fritz Kärfve (Sandhammaren).

Nu är de alla döda. Många kommer historien att glömma, några kommer vi alltid att minnas. Till de största räknar jag Ellen Trotzig.

De lärde oss se Österlen. De gav det vackra namnet innehåll och bilden färg och form: en österlensk heraldik, en ikonografi av himmel, hav och jord.



Moderna landskapsmålare
på Österlen.

Hus av Ia Karlssson,
hav av Rolf Ahlberg.

Därmed är Österlen beskrivet, bakgrunden är tecknad.

Nu vidgas perspektivet: den traditionella bildkonsten är bara en del av dagens mångdimensionella kulturproduktion på Österlen. Men landskapet kommer alltid att finnas, som en grundton under nya generationers konstnärliga skapande.


© Tomas Löfström























Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | The Writer | Indien | Tibet | Grekland | Österlen | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret